Min oro för hundarna

Ibland önskar jag att jag vore en hund så jag kunde förstå mina hundar bättre. Särskilt Ringo för han är känsligare än Lizzy och blir som lättare "ledsen". Jag försöker komma på och läsa mig till de bästa sätten att få Ringo att förstå att jag alltid älskar honom och aldrig ska överge honom. Han blir ofta svartsjuk eller något sådant. Han blir inte arg men han kan bli lite ängslig när det inte är bara han i centrum. Blir väl så när det bara var han och jag till en början. Lizzy är aldrig ängslig. Bara när man ska gå ifrån dem, som t ex om Ola går till sig så gråter hon en stund, men då börjar hon snart leka med Ringo och glömmer det fort, det hon var ledsen över. Men Ringo är ibland ängslig. Beror nog på att en del saker var struligt med många flyttar när han var liten 2008 och jag hade gjort slut med hans fd husse och var deprimerad... Jag var nog inte världens bästa matte då direkt. Kanske har han fått oro pga det fast det var 2008 så är det kanske kvar. Försöker verkligen alltid lugna honom, älska honom, vara med honom, träna honom, aktivera honom, göra honom lycklig!

Mina hundar är sällan ensamma. Inte ens två timmar per dag totalt oftast och då har de varandra ändå. Känns bra att de har varandra. Då kan de kanske prata med varandra de gånger jag inte förstår.

Mina älskade älskade pälsvänner.

Ibland förstår jag verkligen att folk säger att de inte vill t ex vara ihop med sådana som har hundar. Man är som en egen ras av människor. Att man väljer att anpassa hela sitt liv efter en annan art är nog inte helt vanligt när man tänker efter. Och att man inte skulle vilja ha det på något annat vis. Det passar nog inte alla.

Hundar och bebis!

Ovan: Jag sover på Ringo:) Nedan: Lizzy tuggar på ben!


Det har hänt en hel del hos oss den senaste tiden. I mars blev jag gravid efter en ganska lång tid av försök och längtan och jag är nu i fjärde månaden. Jag är också gift numera! Det lustiga är att vi fortfarande är särbo men det beror ju bara på att vi inte hittat ett passande boende för oss alla (min man har ju barn sedan tidigare också) och vi bor ju grannar så det är inte så hemskt som det låter:). Tack och lov.

Jag oroar mig för hundarna. Ringo är väldigt beroende av mig och jag hoppas verkligen att han kommer att kunna vänja sig vid att det kommer ett barn till oss. Ett barn som är mindre, mer beroende av mig och mer med mig än min styvdotter är. Hoppas mest av allt att han kan vänja sig och inte blir deprimerad. Har hört att hundar kan bli deprimerade när det kommer små barn in i familjen. Lizzy är jag mer orolig att hon inte ska fatta att man inte får hoppa på bebisen hursomhelst.

Vi försöker hitta ett hus med fin miljö kring så de får det så bra som möjligt på alla vis! Oroar mig för mina älskade hundar, men vi är ju såklart fantastiskt glada över barnet också! Men vi vill aldrig aldrig behöva välja. Det SKA gå att ha både barn och hund! Det måste! Hundarna får inte bli ledsna. De får inte det!

Mina Frolic-älskande myshundar

Vet att jag uppdaterar för sällan, men har en annan blogg där jag ibland uppdaterar också.

Just nu försöker jag och min man hitta ett hus att bo i, eller en gemensam lägenhet iaf och vi försöker hitta en stor med bra plats för hundarna ute.

Vi ska flytta ihop helt enkelt för att vi ska gifta oss och bilda familj och nu är ju jag opererad och frisk i magen (nästan helt) och får vi minst en femma så blir det bättre än en trea.


Hoppas verkligen att det ska gå bra! Jag oroar mig jättemycket för att hundarna ska hata vår bebis! Och för att Ringo inte ska vilja flytta. Men det ska nog gå bra... Vill bara hitta ett riktigt hem nu. Inte flytta runt mer...